Ett hus som följeslagare...

Det här huset har funnits med på min resa från litet barn. När jag var liten var huset lite gulare och trädgården något mindre igenväxt men redan då var det obebott. Det innebär nog att huset stått outnyttjat i närmare 40 år. Taket har varit helt vilket gjort att det klarat sig så här långt men nu börjar vi känna stor oro.

 Min mamma berättade att detta var ett av byns finaste hus, ett tidens skrytbygge med vacker trädgård och som min mamma sa små välklädda barn. Varje sommar går vi våra promenader förbi huset och får en allt större klump i magen - Varför kan ägaren inte låta någon ta hand om detta vackra törnrosa hus?

Så många vackra detaljer och fina proportioner och en glasveranda som bara längtar efter att få uppleva fornstora dagar. Tyvärr känns det alltmer som om huset kommer att gå samma öde till mötes som det vackra uthuset i timmer med fina pardörrar.

Dags att rädda ett hus....