Tre trädgårdar...

Jag kan helt enkelt inte låta bli om det finns en trädgård. För mig är trädgårdsarbete, tanketid, inspiration, motion och massor av glädje, så just nu är det tre trädgårdar som tar en hel del av min tid i anspråk. Säsongen börjar så snart snön smälter undan, då vill jag ut och titta hur vårlökarna klarat sig och eventuellt försöka freda dem för alltför närgångna rådjur. Så snart jorden reder sig är det dags att gå ut och rensa de första ogräsen och börja planera köksträdgården. Jag gillar årstidernas växlingar och planeringen av landen inleder den mest hektiska odlarsäsongen då allt ska förberedas, fixas och komma i jorden.  Det är tur att trädgårdarna befinner sig i olika växzoner, Mälardalen, Nord Uppland och Dalarna det ger möjlighet att hinna med alla tre.

Hemma finns den största trädgården som nu är 30 år gammal och börjar få ett lite vildvuxet utseende som jag gillar, aklejorna och vallmon sprider sig där de vill och kompostjorden bidrar till glada överraskningar. Här finns olika fruktträd och bärbuskar och vi odlar mycket köksväxter för att kunna njuta av egna grönsaker större delen av hösten. Sommarsemestern är en lite kluven tid för en odlare precis när landen tagit sig och är rensade och luckrade så är det dags för semester men som tur är finns i kollektivet både "barn" och vuxna som kan rycka in. När det gäller grönsaksland går det aldrig att fuska efter alla års odling så är det luckring och vattning som gäller.

Efter flera års samlande och pysslande med pelargonder har de blivit rätt många. Lite knäpp är jag ju men de ömtåligaste pelargonerna får flytta med under sommaren. Det går bra nu när det bara är mannen och jag och så Mollgan förstås.

Kring Odensvi tar en ny trädgårdform med mycket gammeldags rosbuskar, pioner, iris, smörbollar och andra tåliga växter men naturligtvis kan jag inte hålla mig från att odla grönsaker även här för här växer ju annat så himla bra det som inte riktigt trivs i värmen och jorden hemma. Ärtor och rödbetor blir aldrig så fina som i dalajorden. Efter många års odlande inser jag alltmer att växterna själva väljer, jag har inte längre någon lust att vårda ömtåliga skönheter som inte klarar en sträng vinter eller inte överlever en utebliven vattning. Så för mig blir det allt fler gamla historiska växter som själva hittar sin plats och belönar oss rikligt men sin blomning.

Än är kvällarna ljusa...