Vilsamt...

Trädgården andas långsamt och hösten smyger sig sakta på. Det finns något vackert och stilla över en höstträdgård. Vårens lite nerviga fixande och donande har övergått till ett mer förlåtande förhållningssätt...det får vara som det är.

Vad blev det av årets trädgårdsplaner, de stora greppen, de små justeringarna och de nya drömmarna. Ja, en del blev av och annat får vänta till nästa år eller så får det fortsätta att vara just drömmar. Zinniornas färger känns inte längre lika pråliga utan de har fått något vackert lite dämpat över sig medan rabarberns stjälkar lyser lika röda och uppfordran som i våras.

Så fort morgondimman lättat och solens strålar hittar ner bland äppelträdets blad ska jag njuta en kopp kaffe på favoritplatsen under äppelträdet.

Än är det värme i luften...