måndag 15 april 2013

Ett hus som följeslagare...

Det här huset har funnits med på min resa från litet barn. När jag var liten var huset lite gulare och trädgården något mindre igenväxt men redan då var det obebott. Det innebär nog att huset stått outnyttjat i närmare 40 år. Taket har varit helt vilket gjort att det klarat sig så här långt men nu börjar vi känna stor oro.
 Min mamma berättade att detta var ett av byns finaste hus, ett tidens skrytbygge med vacker trädgård och som min mamma sa små välklädda barn. Varje sommar går vi våra promenader förbi huset och får en allt större klump i magen - Varför kan ägaren inte låta någon ta hand om detta vackra törnrosa hus?
Så många vackra detaljer och fina proportioner och en glasveranda som bara längtar efter att få uppleva fornstora dagar. Tyvärr känns det alltmer som om huset kommer att gå samma öde till mötes som det vackra uthuset i timmer med fina pardörrar.
Dags att rädda ett hus....

6 kommentarer:

Maarit sa...

Hoppas på att nån nappar nu - skulle kunna bli en dröm att bo i!

Odensvi gård sa...

Tyvärr är det nog så att ägaren har en annan idé.

Anna-Livet på Liden sa...

Det är samma här i byn där jag bor, det står ett hus byggt 1870 övergivet sen 70-talet någongång. Inte lika tjusigt som det där huset i er blogg, men absolut värt att bevara och tas hand om. Det gör lite ont i mig varje gång jag passerar det och ser dess förfall. Huset i sig är till salu, men inte marken efter vad jag hört.

G:a Affären sa...

Det gör ont att se husets förfall och att det får fortsätta. Det är alltför många därute som inte borde få äga vare sig hus eller gårdar. Först när det gått för långt blandar sig myndigheterna i och ålägger ägaren att städa upp, men då är det för sent!

Kram
Cia

Odensvi gård sa...

Jag håller med varenda gång jag går förbi huset får jag en klump i magen. Ser dom inte att snartänkt det för sent?

Halsebøstua sa...

Helt enig med deg. Dette huset burde jo noen ha pusset opp! Vårt hus hadde stått ubebodd i ca.40 år før vi begynte å restaurere det og da var det virkelig på tide. Det kunne ikke stått mye lengre før skadene hadde blitt for store til å kunne fikses.
Er så trist å se slike hus stå å forfalle..

-Hilde-